• Increase
  • Decrease
  • Normal

Current Size: 100%

Hem / Att Ta Farväl / Svenska kyrkans begravningsgudstjänst

Svenska kyrkans begravningsgudstjänst

Här följer en beskrivningen av svenska kyrkans begravningsgudstjänst vid jordbegravning respektive eldbegängelsebegravning. Begravningsgudstjänsten är en allmän gudstjänst, vilket innebär att vem som helst får närvara. Det finns dock en outtalad regel som innebär att man inte går till en begravningsgudstjänst om man inte hade en anknytning till den som ska begravas. Ritualen ger utrymme för vissa variationer. Samtidigt bör du ha förståelse för att det inte går att göra vilka ändringar som helst, eftersom du valt en begravning i Svenska kyrkan och därmed en fastställd gudstjänstordning ´. Punkterna med vanlig stil är sådana som inte är obligatoriska. Du bestämmer själv tillsammans med prästen om dessa ska vara med.

Begravningsgudstjänst.

1. Klockringning
2. Ingångsmusik
3. Extra sång/musik om så önskas.
4. Psalmsång
5. Griftetal
6. Bön
7. Överlåtelsen (församlingen står upp.) inleds med orden ”i guds, den barmhärtiges namn överlämnar vi stoftet av NN till gravens vila” eller ”gud, vår fader, vi överlämnar NN i dina händer”, vartefter prästen överlämnar stoftet till den sista vilan med tre skovlar mull eller korstecknet.
8. Bibelläsning
9. Psalmsång
10. Begravningsbön, Herrens bön.
Avslutning vid jordbegravning.
11. Välsignelsen.
12. Psalmsång.
13. Extra sång/musik om så önskas.
14. Kistan bärs ut under orgelmusik och möts av klockringning. De församlade följer efter kistan till graven. Närmast anhöriga går närmast efter kistan.
15. Kistan sänks i graven.
16. Avskedstagande sker vid graven. De församlade går fram till graven och lägger ner sina
handbuketter. Eventuella tal hålls.
17. Slutbön. Prästen går fram till kistan och ber en kort bön. Läser eller sjunger en psalm.
18. De anhöriga lämnar graven och övriga följer dem.
19. Klockringning.

Avslutning vid eldbegängelsebegravning. (används även när kistan ska gravsättas på annan ort.) 11. Psalmsång
12. Avskedstagande sker i kyrkan. De församlade går fram till kistan och lägger sina handbuketter på eller vid denna, varefter de återtar sina platser. Eventuella tal hålls.
13. Slutbön. Prästen går fram till kistan och ber en kort bön. Läser eller sjunger en psalm.
14. Välsignelsen
15. Extra sång/musik om så önskas
16. Utgångsmusik. De närmast anhöriga börjar gå ut, de övriga följer efter.
17. Klockringning.

Vad innebär de olika momenten i begravningsgudstjänsten?

Här följer en förklaring av några av momenten i gudstjänsten. Klockringning kallar samman och talar om att begravningen börjar. Ingångsmusiken liksom övrig sång och musik ger alla möjlighet att samla tankarna. Psalmerna bidrar till att uttrycka känslor och beskriva situationen. Griftetalet finns beskrivet i nästa avsnitt.
Mullpåkastning är en tradition som växte fram under medeltiden och knyter an till 1 Moseboken 3:19. Handlingen är en symbol för att Gud har skapat människan och gett henne liv. Kroppen slutar en gång att fungera, men det i människan som är evigt liv är evigt. Mullen läggs endera i en hög eller formas som ett kors. Korset är symbol för helheten och för att livet, kärleken och förlåtelsen är starkare än döden.
Mullpåkastning kan ersättas med att prästen gör korstecknet över kistan. Bönen efter överlåtelsen vänder sig till Gud som Skaparen, Försonaren och Livgivaren. Textläsning ur bibeln förmedlar Guds ord till människan; ord som vill inge hopp och tröst. Begravningsbönen kan antingen läsas eller sjungas. Den lyfter fram stundens allvar men också hoppet om att döden inte vinner över det eviga livet.
Många präster står vända mot altaret för att betona att bönen är ett samtal med Gud. Herrens bön, fader vår, är den bön Jesus lärde sina lärjungar. Den har sitt ursprung i Matteus evangelium 6:9–13.
Välsignelsen kommer från 4 Mosebok 6:24-26. Församlingen står upp för att visa vördnad och uppmärksamhet under de delar av begravningsakten som är särskilt centrala. Detsamma gäller under psalmer som är märkta med en stjärna i psalmboken. Avskedstagandet sker vid graven eller i kyrkan. Det här momentet är till för de närmaste och begravningsgästerna och det är nu man lämnar över sin handbukett. Även om det är många som ska ta farväl är det viktigt att inte hasta förbi den stunden. Ta den tid du behöver.

Griftetalet

I griftetalet, som är en del av begravningsakten, riktar sig prästen till de anhöriga. Talet är i regel personligt hållet och handlar om livet, döden, sorgen och hoppet om ett evigt liv hos Gud. Om prästen inte kände den avlidne behöver han eller hon få veta något om dennes liv och personlighet för att få underlag till talet. Om det varit svårt att ge en bra beskrivning under första mötet kan du återkomma. Som stöd för minnet kan du ha hjälp av fotoalbum och dagboksanteckningar och av att prata med andra personer som kände den döde. Det som sägs i griftetal är personligt på ett respektfullt sätt. Sådant som kan vara känsligt eller opassande kommer inte med.

Sång och musik

Tillsammans med prästen väljer du ut de psalmer som ska sjungas under begravningen. Annan musik och sång kan du också diskutera med kyrkomusikern. Om du träffar kyrkomusikern kan du även få lyssna på sådant som han eller hon föreslår. Att du valt en begravningsgudstjänst i Svenska kyrkans ordning innebär att det finns begränsningar för vilken sorts musik som bör spelas. Ramarna är visserligen ganska vida, men bedömningen kan variera från församling till församling. Om du har ett önskemål om musik som inte är möjlig att framföra i kyrkan, för att den inte passar eller för den kräver en musikanläggning, kan du istället ha den musiken under minnesstunden. Psalmsången bidrar både genom musik och texter till att tolka sorgen och peka på det kristna hoppet. Att sjunga med är därför ett sätt att bearbeta sin sorg och att få styrka i en svår situation.